Pojkarnas enda måltid: En råtta

KAPOETA SYDSUDAN, JUNI 2017 

Han är råttjägaren.
Lochebe.
Åtta eller nio år. Möjligen, men troligtvis inte, tio. Ingen har hållit räkningen.

En t-shirt är hoptråcklad med vit tråd över hans axlar.
Förut fanns det en lånad skoluniform och en dröm om ett annat liv. Varje morgon genade han med vännerna genom träddungarna till St Marys inhägnade skolbyggnad.
Sen, i maj förra året, ändrades allt.
Den stora väntan på regn tog vid. Den pågår fortfarande.

Klimatmodeller i luftkonditionerade rum på andra sidan jorden kan visa att torkan kan hänga ihop med temperaturökningen.
Lochebe vet bara att hans gamla liv inte längre finns. Inte framtiden heller, för de vuxna i byn vågar tro att naturen ska komma i ordning igen.
Bara här och nu och överleva en dag till.

Pilbågen är inte en leksak, som vi först tror. Han visar ett avlångt stycke trä, för tunt att kallas gren, med ett blått nylonsnöre som sträng. Pilar utan styrfjädrar, men med hullingar av metall i spetsen.
När Lochebe vill visa oss hur han jagar råttor med bågen tror vi fortfarande att allt är en pojkes lek.
Vi fjäskar och är vuxenimponerade på låtsas.
Först när en spetsad råtta dinglar från två pilar och Lochebe lägger sitt byte på elden förstår vi.
Den som äter löv för att överleva leker nästan aldrig.

Solen håller på att gå ner och en förkolnad råtta delas på fyra. Dagens första måltid. Den enda.
– Vissa dagar kan vi skjuta tio. Då delar vi med alla i byn.