Mamman: ”Jag är
helt chanslös”

GOBOLKA SOMALILAND, MAJ 2017

– Jag skulle flytta till stan, gå upp i vikt och bli vacker.
Orden är en mammas och de kommer när hon till sist tillåter sig att drömma om något för egen del.
– En affärskvinna. Jag skulle vara hård i affärer, och ha nya kläder för varje ny veckodag…

Hon heter Farah Ahmed är 40 år och hon avbryter sig mitt i meningen.
– Men det enda jag vill är egentligen att leva och se dom leva.
På marken ligger två barn, Abdi Rahim och Nadra. Hon nickar mot dem där de sover sig genom middagshettan med en smutsig filt som säng.
Ett bröd på ett fat ska bli deras middag. I går åt de rötter, men smaken var så bitter att de kräktes.
I morgon vet inte Farah vad hon ska ge dem.

Förråden är slut. Kanske kan en granne rädda hennes barn från hunger ytterligare en dag, men sen?
Hon brukade få kredit i byns affär, men nu, när alla hennes getter är borta har hon ingen säkerhet.
Ilska eller uppgivenhet, sparken i sanden kan vara ett uttryck för båda. Farah ser på när ett dammoln stiger i vinden som rödbrun rök.
– Jag skulle ha satt foten i en vattenpöl, mina 50 getter skulle vara här och mina barn skulle få mjölk, men se på det här.

Hon sveper med handen mot slättlandskapet och horisontlinjen som bara bryts av nakna trädgrenar.
– Jag är chanslös mot det här.