Pojkarna överlever
på att dricka getblod

KAPOETA SYDSUDAN, JUNI 2017

De tre bröderna Lokicha, Lokaale och Lotogo har inte ätit någonting i dag. De var uppe före gryningen och nu bländas de från horisonten där solen dyker snabbt.
Som äldst i syskonskaran är det deras jobb att vakta familjens getter. De som ännu lever.
Torkan har tagit 20 djur, två tredjedelar av beståndet.

Bröderna är alldeles nära sin hemby när de utmattade slår sig ned under ett träd. Det är 15-årige Lokaale som leder fram geten. Han sätter sig på marken och med ett tag runt djurets nacke välter han omkull det.
De andra bröderna tar fram varsin pinne med ändarna uppfläkta som små borstar. Bestick.
Det är lätt att fördöma. Äcklas. Också lätt att teckna schabloner av ett u-land.
Men när Lokaale skär den infångade geten med en kniv i ansiktet och låter blodet droppa ned på ett fat är det inte för att han vill. Inte heller är det någon ritual.
Han gör det för att blodet uppblandat med lite mjölk är det enda han och bröderna kommer att äta idag.

Ingen människoföda växer här längre förutom löv som visserligen går att äta, men snarare fyller buken än skänker näring och liv.
Kött är uteslutet. Familjen har inte slaktat en get på över ett år. Bara när ännu ett djur dukat under av svält styckas det och familjen delar på de magra resterna.

Geten skriker när det snittas strax under ena ögat men tystnar snabbt.
Såret blir en kran och blodet rinner ner i en urgröpt och torkad kalebass. Ett par deciliter i en oavbruten ström.
Det tar bröderna en halv minut att äta de koagulerade klumparna och sörpla i sig den rosafärgade mjölken.
– Det smakar sött, säger åttaårige Lotogo.
Om 24 timmar får han äta igen.