Kolera dödar ett barn på bara några timmar

KAPOETA SYDSUDAN, JUNI 2017

Insikten kommer halvvägs in i arbetet med den här texten: Mina ord räcker inte.

Till höger:

Det ryker från en grop i marken. Tjock rök delar färg med åskmolnen som drar in från Kenya med ett fåfängt hopp om regn. Slättlandskapet och dess människor skriker efter väta och svalka. Men även idag ska ovädret bli hängande där borta, hånfullt.
Jorden krackelerar i värmen.
Det som pyr och ryker är gamla kläder. Paltor så kontaminerade att de inte kan desinficeras med klorin. Handskbeklädda händer släpper hela tiden nya stinkande trasor på bålet.

Till vänster:

Vid sidan av röken, på en yta stor som en tennisplan, ligger människor på marken.
Det är här språket krymper och blir otillräckligt för att helt beskriva. Som att försöka prata om någon annans mardröm.
Avlånga former av obrukbara muskler där livet och döden trängs om plats.
Rörelser så långsamma att de tycks dra ut varje sekund.
I ett tält som en gång var vitt står droppställningar på rad. Under dem ligger ännu fler, ännu sjukare människor.
Inga barnskrik, bara svaga stön som överröstas av surret från insekter.

En flicka, Sana, är svårt undernärd, nu håller koleran på att dränera hennes kropp på det sista av livskraft. Hennes mamma och pappa håller henne under armarna när hon ska få några milliliter vätskeersättning genom en spruta. I en minut ser det ut som hon ska få behålla dropparna av livselixir. Sen kräks hon.
– Hon har varit i stort sett medvetslös i två dygn. Läget blir värre, det osäkert om hon kommer klara sig, säger Emmanuel Kenyi från Rädda Barnen efter att ha fört ett kort samtal med föräldrarna.

Kolerautbrottet i sydöstra Sydsudan började i april, exploderade i maj och är fortfarande inte under kontroll. Till det här centret i Kapoeta North kommer det mellan fem och 20 dödssjuka personer om dagen. De flesta har burits hit från avlägsna byar av släktingar som väntar på att smittas själva.
Dödens hastighet har ett mått här. En liter i timmen när livet rinner ur kroppen.
Det är vad kolera gör: dödar genom kroppsöppningar. När sjukdomen når full styrka avslutar den ett barns liv på några timmar om ingen behandling sätts in.

Rädda Barnens personal jobbar i skift om tolv timmar utan rast. Trots att mottagningen saknar i stort sett allt som förknippas med modern sjukvård, lyckas de rädda livet på många av patienterna, men hela tiden strömmar nya till och ingen vet hur många som aldrig kommer hit. Sydsudan är ett land i stort sett utan fungerande vägnät.
Den vårdutbildade personalen sätter dropp, tar prover och ger vätskeersättning. Andra tvättar blå plastpottor och klorerar de pölar av avföring som hela tiden uppstår. Inte för en sekund drar miner av äckel eller avsmak över deras ansikten. Inte heller visar de någon rädsla att själva smittas, trots att många av dem själva saknar såväl skyddsutrustning som vaccin mot kolera.

Här, liksom överallt i världen, är vårdpersonal medmänsklighetens fanbärare.

20 kilometer bort finns ett runt hål i marken. Det liknar närmast en krater från en meteorit, men det är människohänder som karvat brottet ur det dammande landskapet.
Minst fem meter djupt.
På botten flyter en stilla, brun och trög vätska som dag för dag dunstar i en dallrande stank av djurspillning.

Ytan bryts när en flicka kliver ner. Ben som pinnar sjunker nedåt i leran. Bara hennes skugga, ingen spegelbild, syns när hon sänker ned en smutsig petflaska.
Hon för den till sin mun och dricker.
En röst borde skrika till henne att låta bli. En mamma, någon.
Tycker vi. Som alltid har ett glas vatten en halv minut bort.
Men utan den lilla vätan skulle flickan dö av vätskebrist, när hon nu dricker, löper hon stor risk att insjukna i kolera eller någon annan lika allvarlig sjukdom.

Ett vanligt år hinner nytt regnvatten fylla upp dammen så snabbt att det håller sjukdomar borta, men inte det här året som är varmare och torrare än allt som varit.

Vi pratar aldrig med Joluo Lokou.
I en journal läser vi hans namn och hans ålder, samt:
”Svårt undernärd vid ankomst”
”Konstaterad kolera”
Från hans mun kommer inga ord.

Vi får aldrig veta vad han tyckte om att göra innan han blev sjuk, eller vilka drömmar han bar på. Det finns inget nedskrivet om alla hans tidigare dagar i livet, bara några slarviga rader i mitt anteckningsblock om den här dagen när han får stryk av döden:
”En tioårig pojke på en tältduk i plast. Ligger på sidan med uppspärrade ögon. Personal svabbar marken runt honom.
Bredvid honom kräks en kvinna blod i en hink.”