Föddes i svält –
minuter från att dö

TOGDHEER SOMALILAND, MAJ 2017

13:06 Solen landar på allt utom på den lilla kroppen. Skuggan av ett torkat träd täcker precis dess konturer, ändå kokar den.
17 månader gammal har den här pojken, Hamsi, aldrig känt en regndroppe. Född i torka och nu mycket nära att dö i densamma.

Han är en av miljoner. Barn som befinner sig i början och slutet av livet på samma gång. Den röda ödemarken i Somaliland, hem för hundratusentals nomader, är den absoluta frontlinjen där hungersnöd håller på att övergå i svält. I stort sett all boskap har dött. Grinande kadaver av getter och kameler ligger överallt i terrängen. De stinker och förgiftar jorden.

Hamsis farmor har burit honom i timmar i hopp om finna hjälp.
Vi råkar passera.
Det är nio väglösa mil till ett sjukhus.
Ingenting i det pinade landskap vi ska korsa underlättar för snabba transporter.
Hamsis liv kan sluta här i bilen.

Enligt FN kan 1,4 miljoner barn dö till följd av torka och svält i Afrika och Jemen före årskiftet.

13:30 Ett vitt moln väller in i bilen och den heta luften smakar damm igen. Sikten skyms sånär som på en halvmeter framför motorhuven. Det har gått två år sedan marken senast var våt här.
Nålen på hastighetsmätaren, min blick drar sig till den hela tiden, dansar mellan 15 och 60 kilometer i timmen. Bilen har ena sekunden slagsida åt höger, nästa åt vänster.
Bredvid mig sitter en gammal kvinna med lila slöja. Hon kramar sitt barnbarn hårt. Det hörs en svag hostning. Ett tecken på liv. Trots allt.

Hungerskatastrofen är den värsta sedan andra världskriget. Totalt är 20 miljoner människor i behov av akuta hjälpinsatser.

13:50 Hamsis ögon sveper bakåt. Bilen tvärbromsar för en skock apor som flyr över vägen. Pojkens farmor slår sitt huvud mot förarsätets nackstöd, hon håller sånär på att tappa knytet i famnen. Hamsi gnyr inte ens.

Redan för ett halvår sedan stod det klart att situationen skulle bli mycket allvarlig i Somalia, Sydsudan, Etiopien, Nigeria och Jemen. Ändå saknar FN 4,4 miljarder dollar för att kunna hantera de akuta hjälpbehoven.

14:30 På Hamsis bröstkorg finns det inget som skiljer hud från ben. Magen är rund där musklerna inte förmår hålla organen på plats, allt annat är tunt, skört som kvistarna i trädet. Det första intrycket är att kraniet är för stort, men det är kroppen som är för liten.
Hans farmor berättar att han har varit sjuk i fyra månader, men det är först de sista två veckorna som hans kropp har förändrats. Han får inte behålla någonting av den lilla mat hon har att ge honom.
Vi fuktar hans läppar med vatten, kanske en centiliter rinner ner i strupen. Hamsi hostar, men kräks inte.

Den här pojken är offer för en svältkatastrof som aldrig var svår att förutse. Varningsklockorna ljöd redan för ett år sedan. När sedan regnen uteblev på nytt i höstas och boskapen började dö runt om i östra Afrika fanns det fortfarande tid att agera. Ändå ligger han här.
På väg att dö.
Han har inte ens levt i ett och ett halvt år, men har en gammal människas ansikte. Ögon i djupa hålor och hakan i en spets.
Hur långt är det kvar till sjukhuset?
Minst en timme.

I alla de länder som nu drabbas förvärras läget av krig och väpnade konflikter.

15:00 Plötsligt blir andningen hetsigare. Hamsi flämtar och ett pipande ljud hörs vid varje inandning.
Tiden håller på att rinna ifrån den här pojken.
Om han just nu befunnit sig på ett modernt sjukhus hade det inte varit särskilt svårt att rädda hans liv. Sondmatning med näring och vätska i små doser för att återställa balansen i kroppen.

I den här kokande kupén kan vi inte göra mycket. Vi har några paket kex, men all fast föda riskerar att få pojken att kräkas och förlora ytterligare vätska.
Bilen kör över en uttorkad flod. Det skulle vara regnperiod, grönt och svalt. Men inte i år och inte förra året heller. Hamsis farmor är åksjuk och kräks i en påse. Vår tolk erbjuder sig att hålla barnet, men hon släpper honom inte.

På grund av bristen på hälsosam mat, rent vatten och sjukvård blir sjukdomar, som annars skulle vara lätta att bota snabbt, dödliga.

15:20 Han kommer inte klara sig.
Tankar måste sorteras. Vad skiljer hjärt- och lungräddning på ett barn och en vuxen? Alltid börja med fem inblåsningar på barn, visst var det så?
Kan han ha någon smittsam sjukdom? Kolera? Munskydd ligger i sjukväskan, men det anpassat för ett vuxet ansikte.
Håller de tunna revbenen för kompressioner?
Kan vi ens det här?
Bara vitorna syns av Hamsis ögon. Jag stirrar på hans lila- och vitrandiga tröja.
På något sätt kontrasterar den situationen. Den syddes inte för ett barn att dö i.

2011 dog 260 000 människor i Somalia till följd av svält. 160 000 av dem var barn.

16:30 – Kanske hade han överlevt till kvällen, men han kunde lika gärna vara död nu.
Det har gått en halvtimme sedan sköterskorna på Buraos sjukhus med vana händer tog Hamsi från hans farmors famn. En vit vätska rinner nu sakta ner i hans hals.
Läget är fortfarande kritiskt, men något i personalens självförtroende får oss att slappna av.

Dr Yusuf Dirir Ali, granskar pojken och nyper löst honom i armen. Huden svarar inte. Den skrynklas och hänger som på en gammal människa.
– Se här, ingen spänst alls, ett av många tecken på allvarlig undernäring.
Han vet vad han talar om. På några veckor har han tagit emot hundratals barn med samma symptom. Sängar i rader med barn. Ovanför dem en spretig skog av droppställningar.
– Situationen blir värre och värre och det värsta är att vi har inte sett slutet på långa vägar.
En sköterska lägger Hamsi på en våg. Den stannar på sex kilo. Mindre än halva normalvikten för ett europeiskt barn i samma ålder.